Etiketter
Jag är med i en tråd på FL där vi är ett gäng föräldrar som alla fick barn i slutet av 2010. De andra har börjat prata om att deras barn kan peka ut eller titta på saker som kroppsdelar, lampan, klockan. familjemedlemmar och så vidare. Toadie kan inget av detta, speciellt inte då vi aldrig har lagt någon fokus på det. Jag har inte ens tänkt tanken, om jag ska vara ärlig. Men nu när jag blev påmind kommer jag ihåg att föräldrar jag känner har kört “Var är lampan?”. Men inte vi. Är vi ensamma om detta?
Vi bara tuffar på i vår vardag, och Toadsen hänger med och tittar både på oss och kör egenlek. Givetvis leker vi tillsammans också: vi busar mycket, pussas, kramas och kittlas; vi sjunger rocklåtar, dansar, skojar och drar skämt; vi flyger flygplan och hissar i luften och håller honom i händerna så att han får gå. Men vi frågar inte var klockan är.
Det här är inte menat som kritik mot någon, då jag inte tror att det är dåligt på något vis att köra “var är”-leken. Jag känner mig heller inte kritiserad, bör klargöras, eller är rädd då jag är övertygad om att Toadie kommer lära sig det oavsett. Jag blev bara lite ställd då jag verkligen inte haft en tanke på det själv och undrar lite över hur vanligt det är. Det känns som om jag totaltmissat världens föräldragrej.
Ehm, inte vi heller. Ibland kommer jag på att jag “borde” kanske göra det och så kör vi en sväng i lägenheten med “titta lampan och sen glöms det bort några veckor till. Jag fattar inte riktigt grejen om jag ska vara ärlig. Däremot pratar vi mycket om känslor och sätter ord på vad vårt barn känner, och lite tecken på det. Sånt känns mer relevant hemma hos oss.
Nu satt jag och läste igenom lite gamla inlägg, så jag undrar om du möjligtvis hade Diane som BM på Kristens. För det hade vi med!!
Ja! Jag såg en bild på dig på din blogg och tänkte att du var hon i Västerås som hade en karl som var ssk. Om jag minns rätt.
Jag är hon med långt hår och en stor man. Våra män pratade.
Haha stor man … Alltså man-karl inte man-hår. ^^
Vi har nog kört lite “var är?” lekar men det är inget vi gör hela tiden. Det är mest för skojs skull ich inte för lärandets. Vi frågar efter var hans saker är och han får hjälpa till att leta osv. Men även lite kroppsdelar då han visat intresse för att undersöka våra ansikten osv. Vet egentligen inte varför. Men du har rätt. Det är en vanlig “föräldragrej”… But why?
Hur gammal är Ossian? Jag är övertygad om att vi kommer att fråga efter saker, hjälpa till och leta och liknande när T blir äldre. Men då kommer det naturligt. Att fråga just nu faller sig däremot inte naturligt för just oss. T är snart 10 mån.
Haha, min mamma kör stenhårt på var är lampan när vi träffas. Varför just lampa?!
Eddie har börjat peka på saker (japp, han lärde sig det utan “var är”-lekar!), och då bekräftar vi vad det är han pekar på.
Sen behöver vi liksom inte fråga vart lampan är, då onga har varit besatt av lampor sen han föddes… Det är det första han tittar efter när vi kommer till ett nytt rum.
Daeminimon: Jag tror det är lampbesattheten barn i allmänhet när som gör att föräldrar i allmänhet säger Var är lampan?
Toad: För mig har det varit ett sätt att ge Knyttet ett språk som fallit sig naturligt. Precis som jag babblar på om vad vi gör i vardagen namnger jag allt Knyttet pekar på. Pekar Knyttet på lampan säger jag Lampa, tittar på han på ett flygplan (det gör han så gärna!) säger jag Titta ett flygplan. Och Var är flygplanet? är som en naturlig följd av att ha lekt tittut i olika varianter och lärt sig vad Var är? innebär.
Det är ingen speciell tanke bakom. Vi bara umgås och pratar, liksom.
Ja, det blir naturligt.
Linnea kan inget sånt. Hon kan säga titta och peka på saker. Men hon kan inte fler ord än det, och mamma och pappa. Så hon pekar och säger titta till allt intressant i princip.
Precis nyligen har hon börjat visa intresse för
Toadie kan inget av det där.
He, på tiomånaderskollen frågade läkaren om hon klappade händer. Jag blev helt ställd, hade inte en tanke på att man skulle lära ungen sånt.. Veckan efter när vi var på babysång klappade hon med i låtarna så fint utan att vi behövde träna. Nu klappar hon händerna i tid och otid och tycker det är jättekul. Vera är född i början på december.
Man behöver inte lära dem. Klappa händer och peka ingår i medfödda förmågor som behöver mogna fram, inte övas fram.
Oj, råkade skicka iväg för fort.
…för pekböcker så det kör vi med mycket, och då blir det ju att man pekar ut djur och sånt. Så snart kanske hon lär sig det, vem vet.
Toadie är ju upptagen med annat än att lära sig ord, t ex lär han ju sig äta själv iom att ni BLW:ar. Det är ju en rätt stor grej!
Och han förstår nog en himla massa, eftersom han upptäcker världen genom er i sjalen osv.
Ja jag är inte orolig.
Pekböcker är skoj, men han sitter och upptäcker sin själv, superfascinerad. Jag kanske skulle engagera mig mer, men finner det lite trist. Haha.
En del kanske läser in sig på vad som kollas på BVC i olika åldrar, så ungarna är drillade när det är dags att visa upp dem
Äsch, jag vet inte. Har inte barn själv, men jag vet att på BVC kollar man inte “var är näsan” förrän vid arton månader. Så det är inte bråttom precis. Tror Toadie lär sig mycket annat istället!
Läste nånstans att det första ord som ungar brukar lära sig (efter mamma och pappa) så är just lampa, för alla envisas med att peka ut dem och fråga “var är lampan?” hehe.
…Jag läste att det är precis tvärtom. Barn älskar att titta på lampor eftersom de lyser och tänds och släcks så då får den prylen ett namn, som sedan upprepas eftersom barnet fortsätter att kolla på den numera namngivna lysande prylen.
Barnets intresse styr lärandet. Det kommer inte att lära sig vad en lampa är bara för att mamma och pappa gillar att säga ordet.
Jadå vår unge gillar också att titta på lampor som tänds och släcks. Det jag menade var att folk som bär runt på ett barn gärna pekar ut lampor och säger “titta lampan!” åtminstone gör folk i vår närhet det. Alltså tycker jag det är lite skojigt att ingen säger “titta bordet/tv’n/micron/etc” utan alltid just lampa!
Jag tycker det är märkligt faktiskt. Det är ju inte normalt i de flesta umgängen att i grupp lokalisera diverse vardagssaker. Men när vi pratar med barn så gör många så? Nu när min äldsta håller på att få ihop samband och relationer mellan människor kan det hända att jag frågar honom om han vet hur det hänger ihop. Jag minns att när vi sjöng sånger med olika kroppsdelar i texten så blev han överlycklig när det var något ord han kände igen och pekade glatt på vad det nu kunde vara.
Det jag tror många gör är att låta deras liv handla om sin bebis, istället för att låta bebisen bli en del av deras liv. Hela dagen går åt att sysselsätta bebisen med olika lekar och “lektioner” istället för att låta bebisen få följa med i vardagen och bli en del av familjen. Jag vill inte att mina barn ska vara i centrum hela tiden, vi är en familj var och en är en del av helheten. Men det är klart att jag också sitter på golvet och leker med min bebis ibland.
Jag tror inte heller på en barncentrerad vardag.
Båda våra barn har visat ett mycket stort intresse för två saker här hemma: Elskåpet och varmvattenberedaren. Vi upptäckte det när Gus var orolig en kväll när han var ca halvåret gammal. Vi var såklart tvingade att kolla med Ellem också och mycket riktigt, hon stirrade lääääänge och lät aaaaaaaaåååååå.
Varför man visar lampan kan väl ha nåt att göra med att man ofta sitter samlade vid matbordet och där så hänger det ofta en lampa som är enkel att peka ut.
Vi gör var är-leken, men det började nog inte förrän Björn på allvar började tycka om att titta i böcker när han var runt 1,5. Han pekar på bilderna och vill att man ska säga vad det är, och efter ett tag kunde man börja fråga “var är blomman?” “var är bilen?” etc och så pekar han och blir superglad när han hittar rätt. Ännu roligare blir det när han kan peka på något som finns både i boken och i rummet där han är. Så det kom nog av sig självt och var inget som vi planerade.
I samma veva började vi fråga om kroppsdelar, och det har visat sig vara bra eftersom han nu kan peka var något gör ont.
Smart!