Etiketter

Egentligen skulle jag rekommendera alla att sluta läsa redan nu, för det här är nog varken intressant eller kul, utan mest rörigt för mitt minne är kasst. Men det var någon som undrade.

Som jag har nämnt tidigare har jag sjukt fula fötter. Främst vänsterfoten, och då egentligen mest stortån. När vi bodde i Älvsjö, alltså pre-Montréal, brukade vi spendera varje kväll i soffan framför någon bra serie och då masserade vi varandras fötter. Varje kväll. Det var tider det …

För länge sedan fanns det något internetklipp (gif?) på en padda som sjöng ”Lick the toad” om och om igen (tror jag, det är maken som har sett det), och det brukade alltid maken sjunga med jobbig röst för att retas. Jag brukade visserligen sjunga på Badger badger badger, så jag ska inte säga något. I alla fall så utvecklades det till att han kallade mina tår (toes) för toads. Med gullig röst. Min vänstra stortå är Fucked up Toad, och min vänstra pektå är Raptortoad, för han tycker att den påminner om velociraptorernas klor i Jurassic Park. Ni vet den där scenen då hon (för det var väl bara honor?) knackar med klon i golvet. Han brukade, hell det händer än, berätta små historier om mina toads och att min Fucked up toad är snobbig eftersom den inte nuddar marken.

”Lick the toad” utvecklades till ”Clean the toads” (för han brukade dra av mig strumporna och putsa mig mellan tårna för att retas) och sedan började vi säga ”You the toad!” till varandra. Vi slängde helt enkelt in ”toad” lite här och var när vi pratade med varandra, och alltid med tillgjord, barnslig röst på engelska med mexikansk brytning. Fråga mig inte varför. Det bara blev så. Vi pratar så med Toadie också, istället för traditionellt bebisspråk.

Så när jag blev på tjocken föll det sig helt naturligt att kalla honom Lill-Toadie. Det roliga är att när han kom ut upptäckte vi att han har ärvt mina knubbiga, runda fötter. Men turligt nog ser de mest ut som min högerfot, vars utseende jag har försonat mig med och faktiskt tycker är rätt gullig.

About these ads