När jag kom tillbaka till Sverige var en av de första människorna jag stämde träff med en gammal vän som jag varit nära sedan vi var sjutton, då vi umgicks mer eller mindre dagligen i flera år. Eftersom vi inte har bott i samma stad sedan länge har vår relation de senaste åren bestått av några träffar om året, något sms hit och dit, skype 1-2 ggr i Montréal, och email. Men nu när jag bodde hos pappa bodde jag nära och vi umgicks flera gånger andra halvan av 2010. Hen erbjöd mig till och med att bo hos henom tills jag och Obi köpte lägenhet. Jag räknar oss som nära, då vi har varit med om mycket tillsammans och känner varandra väl, men nä vi umgås inte flitigt längre direkt.
Hen bad mig höra av mig så fort Toadie föddes, vilket jag gjorde, och snart fick vi en present på posten med en söt heldress. Så snällt och gulligt av henom. Sedan var det tyst. Totalt tyst.
I april bröt jag tystnaden genom att ringa, och hen var så glad (ja påstod hen i alla fall). Det hade hänt lite saker och hen var ledsen, så vi snackade och bestämde att hen skulle komma och hälsa på. Men hen hörde inte av sig. Så jag ringer igen, hen skjuter upp någon dag, hör inte av sig och så ringer jag igen och det är samma visa. Jag skickade ett mail och sade att om det är tungt just nu så är det bara att vänta och höra av sig när hen känner sig bättre.
Sedan gick det fem månader utan ett ord. Fem månader utan att ha en minut över för att slänga iväg ett “hur är det?”-sms eller -mail. Aktiv på facebook? Ja. Klarar av att maila en gammal vän? Nej. Jag vet dessutom att den här personen är mer eller mindre gift med sin telefon. Så till slut tänkte jag att, vad fan, tolv år av vänskap ned i tjottaheiti bara. Det låter väl tråkigt? Så jag skickade ett, måhända lite passivaggressivt, mail där jag frågade om hen levde. Två veckor har gått och jag har fortfarande inte fått svar.
Så ja. De första månaderna tänkte jag bara ge henom space. När något är jobbigt blir det knappast bättre av att en gammal vän lägger krav på en. Det var med empati och förståelse jag väntade. Men nu känner jag mig bara dissad, så nu vinkar jag hej då inombords. Jag tänker inte sitta och fundera över varför jag är dissad, utan jag släpper det bara. Hör hen sedan av sig någon gång i framtiden tänker jag inte dissa tillbaka, men ingen mer energi ska slösas på att känna mig dumpad. Ajöss!
åh vad det blir trist när sånt händer och jag har förstått att det är vanligt när barn kommer in i bilden. Ännu mer trist när man inte får veta varför.
Så tråkigt att du inte ens fick chansen att få veta om något är fel :/ Jag har gjort samma sak som dig – hade en vän som jag inte hörde av på över ett år trots att jag födde mitt första barn (och ALLA andra vänner hörde av sig). Till slut ledsnade jag på ovissheten, skickade ett mejl och då fick jag svar – ursäkten var att tiden bara går och det blir så… Jag köper nog inte riktigt det, att man är så upptagen att man inte kan höra av sig alls på över ett år. Jag är nog lite långsint och vänskapen blir inte vad den varit, men jag umgås ändå gärna i fortsättningen om vännen vill det.
Nä min tanke är ju att om tiden går och går och man glöms bort så kanske man inte är så viktig då.
Tråkigt med din vän. Det har nog gått ett år nu sedan jag träffade min senast.
Det tar bara energi att försöka ge näring till en relation, när den andra personen inte försöker alls. Är man vänner så ska man inte behöva försöka så hårt.
Jo. Å andra sidan ska man ju kunna vara vänner även om man ses sällan. Men jag får en känsla av att hen faktiskt inte bryr sig längre.
Nej men det är väl lite det jag menar. Jag har flera vänner som jag inte hör av mig till regelbundet, men när vi väl ses/hörs så känns det som om vi sågs senast i går. Men när man måste jaga den andra hela tiden så… :/
Nä man vill ju inte vara som Stacy i Wayne’s World, liksom.